Humlehenke lägger av

Hej läsarna! Som ni kanske förstår av rubriken har jag bestämt mig för att sluta blogga om öl. Jag kommer låta bloggen finnas kvar en tid, men kommer inte att uppdatera den mer. Däremot kommer jag fortsätta läsa andra ölbloggar, och kanske även lämna kommentarer lite här och där. Precis som innan jag började blogga, med andra ord.

Varför gör jag så här då? Ja, ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt. Jag känner bara att gnistan saknas. Och då är det svårt att motivera sig. Dessutom har jag lite andra projekt på gång, och ska jag vara ärlig så går ölbloggandet inte till hundra procent hand i hand med mitt val av yrke. Min chef skulle säkerligen ha synpunkter på mitt ölbloggande, även om chefen kanske inte riktigt har möjlighet att hindra mig.

Men det är inte därför jag slutar. Hade det varit på grund av detta hade jag aldrig börjat. Jag slutar därför att jag helt enkelt inte vill fortsätta. Behöver det egentligen vara svårare än så? Nej, jag tror det duger.

Tack till alla er som läst mig, och som kommenterat. Vi hörs, på ett eller annat sätt!

/H

Schneider Aventinus Weizen-Eisbock

Bryggeri: Private Weissbierbrauerei G. Schneider & Sohn.
Typ: Eisbock.
Volymprocent: 12,0.
Format: 330 ml flaska.

Det har varit tyst på bloggen i några dagar nu. Anledningen till det är att jag har varit på resande fot, och liksom alltid när jag är på resande fot passar jag på att inmundiga några trevliga öl. Det här var en av dem.

En eisbock är en kuriositet som antas stamma från staden Kulmbach i Franken*. Det är i grunden en dubbelbock, men istället för att låta den vara som den är fryser man ner den och avskiljer isen. Det gör ölet mer koncentrerat och alkoholstarkt.

I det här fallet är det inte bara en nedfryst dubbelbock det handlar om, utan en sådan bryggd på en god portion vetemalt. Spännande!

Jag var dock lite på min vakt när jag skulle dricka den här. Jag är ingen stor bockälskare, och jag har genom åren haft lite svårt för alltför alkoholstark öl. Öltyper som till exempel dubbelbockar och barley wine har jag haft lite svårt att gilla. Ofta tycker jag att det finns någon besvärande sötma med i bilden.

Till en början tyckte jag att denna motsvarade mina ganska lågt ställda förväntningar. Ölet var mörkt rödbrunt och väldigt grumligt. Skummet lätt och lite fräsande. En god vän som gled förbi konstaterade "Den där ser inge go ut", och jag kunde inte annat än instämma. Den såg inte alls god ut.

När jag satte näsan till fick jag dock kraftigt revidera min inställning. Doften var riktigt trevlig och typisk för ett veteöl. Massor av estriga dofter av bland annat skumbanan och aprikos. Och ingenting som skvallrade om att ölet höll hela 12 volymprocent.

Smakmässigt blev det om möjligt ännu trevligare. Fruktigt, hyfsat maltigt och riktigt välbalanserat, och samtidigt mycket kraftfullt. Alkoholhalten var skrämmande väl dold, men gav sig till känna genom en lätt värmande känsla i strupen och ner i magen.

Det här var faktiskt en snuskigt god och lättdrucken öl. Stort plus för vetet, det gav det starka ölet en helt unik karaktär. Jag har sparat en flaska av den här, det ska bli kul att se hur den står sig över tid!

(* = Jan-Erik Svensson, En handbok öl, 2006)

Nanny State...

Spendrups kritiseras för sin reklamslogan "Ha en riktigt kall sommar" och Systembolaget drar in alla kvarvarande flaskor av Founders Breakfast Stout. Det har stått att läsa på flera ölbloggar de senaste dygnen, bland annat denna och denna.

Jag kan inte låta bli att irritera mig, faktiskt. Någonstans måste det väl gå en gräns för galenskaperna. Att Spendrups enligt Konsumentombudsmannen inte får använda sin slogan från 2009 beror på den spelar mer på känslor och stämningar istället för förmedlar saklig och relevant information. Sicket jävla dravel!

Och att bolaget dragit in Founders Breakfast Stout beror givetvis på att det är ett barn på etiketten. Sånt är absolut inte tillåtet i Sverige, aja baja. Frågan är om det inte är PORR också! Uschjamej.

Rätt kul förresten, att man kom på att det är ett barn på etiketten EFTER att flaskorna importerats, förvarats hos importörerna och distribuerats till landets Systembolag... Och dessutom sålts ett tag. De där etiketterna har ju sett ut så länge. Var väl ingen direkt hemlis för någon?

Nåja, det är skönt att leva i cykelhjälmarnas förlovade land, där storebror ser till att vi inte gör oss illa eller får onödiga griller i huvudena. Nu kan vi tryggt leva vidare i vår polstrade tillvaro utan att slå oss! Tack, staten!

OBS: Bilden är snodd. Stäm mig!

Punk IPA

Bryggeri: Brewdog.
Typ: American india pale ale.
Volymprocent: 6,0.
Format: 330 ml flaska.

För ett litet tag sedan drack jag vad som idag väl närmast är att betrakta som en gammal trotjänare, Punk IPA; Brewdogs flaggskepp i Sverige.

Jag minns första gången jag drack den. Det var på vårkanten, men jag minns inte riktigt vilket år. Känns som att det borde ha varit 2008 i alla fall. Då var jag en riktigt ale-rookie, och hade väl egentligen aldrig köpt en öl som kostade mer än 20 spänn på bolaget.

Hur som helst blev jag helt såld på Punk IPA. Brewdogs marknadsföring fungerade till hundratio procent på mig. Ju fler gånger jag läste den dryga texten på etiketten, desto mer insåg jag att jag faktiskt tillhörde den lilla skara som inte ville falla tillbaka i drickandet av vattnig mainstream-lager. Jag var frälst och exklusiv. Lite bättre än andra, typ...

Nu är jag ölnörd, och med en ölnörds smaklökar och blick drack jag alltså en Punk IPA härom sistens. Och jag gillade den faktiskt nästan lika mycket som första gången.

Den gyllene vätskan kröntes av ett tjockt vitt skum som lämnade mycket rester på glaset när det sakta sjönk ihop.

Doften var lite tudelad, dels bitter citrus typ grape, dels lite sötare frukt typ passionsfrukt. En viss maltighet anades också, liksom en föraning om den beska som väntade.

Smaken var aningen gräsig och grapeaktig, med en distinkt och kraftig beska som satt kvar länge i gommen. I eftersmaken anade jag något som kändes som majs eller popcorn.

Det här är i mitt tycke fortfarande en riktigt bra öl!

Früli Strawberry Beer

Bryggeri: Brouwerij Huyghe.
Typ: Witbier/Fruktöl.
Volymprocent: 4,1.
Format: 250 ml flaska.

Då och då dyker det upp smaksatt öl på Systembolaget. Förra året var det om jag minns rätt Hoegaarden Rosé som kom i små käcka Red Bull-liknande burkar, och i år är det detta belgiska jordgubbsöl som tappats på små söta kvartsliterflaskor.

Är jag inte helt ute och cyklar har det här ölet även marknadsförts under namnet Frubee, och en snabb titt på BeerAdvocate visar att Brouwerij Huyghe genom åren matat ut en hel del smaksatta witbier på marknaden. De flesta snittomdömena på BeerAdvocate ligger i intervallet B- till D, så bryggarna har kanske en del att slipa på...

Nåväl, åter till denna lilla brygd! Jag slog upp den i ett rödvinsglas, och möttes av en rödrosa vätska som snabbt täcktes av ett ganska stort fräsande rosa skum, som klibbade fast i glasets insida.

Doften som slog emot mig var jättesöt, och präglad av godis, frukttuggummi av typen Hubba Bubba, jordgubb och någonting kemiskt.

Smaken var enormt jordgubbig. Smakade nästan bara jordgubb, men en liten liten aning av vete fanns även med i bilden. Ölet var otroligt sött, men med en liten syrlig ton såväl.

På etiketten finns en liten symbol där det stor WBA 09 (World Beer Awards). Det framgår dock inte vilken placering ölet fick, i vilken klass det bedömdes eller vad motiveringen var. Så för min del kan symbolen lika gärna betyda att man ställde upp och kom sist, som att man vann. Någon som sitter inne med visdom om just WBA?

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Hade det här ölet dykt upp i en blindprovning hade jag inte trott att det var öl. Jag hade trott att den som höll i provningen behagat skämta, att han helt enkelt slagit upp en söt cider eller någon form av alkoholsvag drink åt ölprovarna.

Men nu är det ett öl, såvitt jag förstår en witbier till och med. Smaksatt med gissningsvis en rätt stor andel jordgubbsjuice. Och baskemej om den här ändå inte var lite smaskig! Jag kan lätt se mig själv i en brassestol i sommar, med en iskall Früli i handen. Så med risk att förlora min trovärdighet som ölnörd väljer jag faktiskt att hissa istället för att dissa!

Humle åt Henke

I slutet av februari öppnade ölpuben Royal Oak på Nybrogatan i Eskilstuna, som jag berättade om i det här inlägget, men trots att jag går förbi utanför puben varje dag jag jobbar så har jag aldrig slunkit in där - förrän nu.

Efter lördagens hårda arbete slank jag in för att inspektera ölutbudet, och blev faktiskt sittandes där en stund. Det var ju tipslördag och mycket folk, och jag hade knappt hunnit slå mig ner vid baren förrän någon stack till mig ett pub-quiz med fotbollsfrågor. Trevligt!

När det gäller själva stället har jag så här i efterhand både ris och ros att komma med. Vi kan börja med riset.

• Stället har bara fem öl på kran. Guinness, mörka Staropramen, ljusa Staropramen, Falcon och någon till. Newcastle Brown Ale tror jag att det var, men jag är inte helt säker. Hur som helst är fem öl på kran absolut inte godkänt för ett ställe som utger sig för att vara en äkta ölpub.

• Stället erbjuder "Stor Stark" för 36 kronor och har ett flertal Jack Vegas-maskiner. Man satsar även hårt på tv-sänd sport. Jag säger inte att allt detta är fel, men jag fattar inte riktigt hur man tänker där. Det finns redan ett ställe tvärs över gatan (Time Out) som erbjuder allt detta: billig makrolager, Jack Vegas och sport på tv. De flesta som handlade i baren igår, i alla fall medan jag satt där, köpte stor stark, trots att flaskutbudet var riktigt bra. Det har naturligtvis att göra med att flaskölen i bästa fall kostade som två stora starka. Här tror jag att puben borde göra mer för att profilera sig. Vill man nu främja ölkulturen och verkligen visa att man är en riktig ölpub måste man erbjuda spännande öl till den stora massan, till bra priser. Som det är nu riskerar Royal Oak att bara bli en upphottad variant av Time Out, typ Time Out med större kyl.

Sen lite ros, då.

• Flaskutbudet. Riktigt bra, och trots att en flaska kostar ungefär som två stora starka tycker jag priserna överlag är humana. Royal Oak har också satsat på att köpa hem en uppsjö olika typer av glas, och det är ju bra. Såg ut att finnas rätt gott om whisky också, och maten såg otroligt smaskig ut. Själv nöjde jag mig dock med en skål osttärningar till ölen.

• Lokalt öl. Eskilstuna Ölkultur hade flera brygder i kylen på Royal Oak, likaså Hantverksbryggeriet från grannkommunen Västerås. Sånt är alltid trevligt, särskilt för folk som kommer utifrån och kanske aldrig har provat lokala produkter. Stort plus till Royal Oak där! Sen kan man väl alltid fundera över varför de lokala produkterna ska vara så dyra. När det gäller öl från Eskilstuna Ölkultur lär ju kostnaderna för transport och logistik vara i det närmaste obefintliga, då bryggeriet ligger på promenadavstånd.

Så till gårdagens öl!

Två öl hade jag tänkt sätta i mig igår, och jag var riktigt sugen på humle så jag gick ut hårt. Så här i efterhand inser jag att jag gjorde kardinalfelet att börja med en humlebomb, och jag inser också att de två öl jag tänkte dricka hade räckt. Nu blev det tre, och det var lite onödigt.

Här är några korta tankar kring de öl jag drack:


HopDevil Ale

Bryggeri: Victory Brewing Company.
Typ: American india pale ale.
Volymprocent: 6,7.
Format: 355 ml flaska (Royal Oak, Eskilstuna).

En vackert mörkorange disig öl med tjockt skum och gott om rester på glaset. Fet doft av amerikansk humle med bittra drag, grape dominerade. Smakmässigt riktigt välhumlad, också här med tydliga drag av grape och rejäl markerad beska. Viss kryddighet, och väl avvägd kolsyra. Sammanfattningsvis en veritabel humlebomb som tyvärr satte smaklökarna ur spel, vilket gjorde att nästa öl nästan kändes vattnig till en början. Tycker inte den här var jättebra, faktiskt. Den var mest besk.


Acme California IPA

Bryggeri: North Coast Brewing Company.
Typ: American india pale ale.
Volymprocent: 6,5.
Format: 355 ml flaska (Royal Oak, Eskilstuna).

Ljust gul och disig, centimetertjockt vitt skum. Inte jättemycket rester på glaset (se bilden överst i inlägget). Doften lite nötig men också humlig åt det gräsigare hållet, smaken aningen jordig men välbalanserad och fin. Tyvärr hade jag smaklökarna bedövade när jag drack den här, så det här omdömet är inte helt rättvisande. Men jag gillade den här, tror att jag skulle göra det om jag drack den allena också.


Gonzo Imperial Porter

Bryggeri: Flying Dog Brewery.
Typ: Imperial/Strong porter.
Volymprocent: 8,7.
Format: 355 ml flaska (Royal Oak, Eskilstuna).

Jag borde kanske ha stannat här, men jag ville avrunda med något rejält, som även bedövade smaklökar skulle gilla. Så jag slog till på den här. Den var kolsvart, mustig och med ett mycket kraftigt brunt skum som lämnade massor av rester. Tyvärr fick jag den i ett rakt glas (servitrisen tyckte jag skulle ha ett glas med Flying Dog-loggan på, och jag tordes inte säga annat), vilket gjorde att jag nästan höll på att skumma över den när jag hällde upp. Fick sätta dit munnen och rädda situationen. Sånt är jävligt snyggt när man sitter i baren... NOT. Hur som helst, den här var riktigt jävla bra. En mycket smaskig öl, med massor av dofter och smaker. Främst kaffe och rostat korn, men även lite mörk frukt och en trevlig sälta som gjorde mig riktigt sugen på ost (därav den lilla skål med osttärningar som jag beställde in).

Oj, vilket långt inlägg det här blev. Längsta hittills, tror jag. Men nu är jag i alla fall klar. Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag hade en trevlig seneftermiddag på Royal Oak, men att jag skulle vilja se puben profilera sig som en riktig ölpub istället för ett sjysst hak som alla andra, men med lite fler bira än andra ställen har.

Jenlain Blonde

Bryggeri: Brasserie Duyck.
Typ: -
Volymprocent: 5,9.
Format: 330 ml burk.

En av nyheterna som släpptes på Systembolaget för några dagar sedan var den här burken, och redan från start kan jag säga att här behövs det nog lite detektivarbete. Ölet är såvitt jag kan förstå ett lageröl som är bryggt på både korn- och vetemalt, och hållandes 5,9 volymprocent. Enligt BeerAdvocate är det dock en 7,5-procentig bière de garde. Samma enligt Ratebeer. Är detta en specialbrygd enbart för den svenska marknaden, eller vad?

Hur som helst trodde jag från början att det här var ett vanligt belgiskt lageröl, men ack så jag bedrog mig. Det var för det första inte belgiskt, och för det andra inte särskilt vanligt heller. I karaktären alltså. Vanligt i Sverige är det ju i alla fall från och med nu.

Färgen är mycket ljust gul, närmast vattnig. Skummet stort och luftigt, och inte det minsta hållfast. Sjunker snabbt ihop och lämnar nästan inga rester på glaset.

Doften är rätt trevlig. Lite malt, lite fruktighet, lite citrus och lite belgiskt på nåt vis.

Smaken är inte lika bra. Jenlain Blonde (i alla fall den här Jenlain Blonde, alltså den som håller 5,9 volymprocent) är delvis bryggd på vetemalt trots att det är ett lageröl, och det får i det här fallet den effekten att ölet smakar som ett lageröl men har en lite jolmig framtoning. Det finns också drag av ljust bröd och lite malt (kornmalt).

Det här var inte jättesmaskigt, och jag kommer inte köpa den igen. Däremot är jag väldigt intresserad av att reda ut vad det är för ett öl. Någon som kan bistå med visdom?